Jonssons - Mandelpotatischips Snöfall: Med frisk smak av vitlök och créme fraîche
Hallå!
Chips passar ju alla dagar, men kanske extra bra på en söndag. Byt ut bullfikan mot en chipsfika på söndagen, ett snabbt sätt att förhöja livskvaliteten. En chipssort man skulle kunna chipsfika med är föremål för dagens recension, nämligen Jonssons mandelpotatischips: Snöfall. Jonssons hör hemma i Norrbotten och odlar sin mandelpotatis där men hör till Lantchipsfamiljen. Potatisen förädlas sedan hos Lantchips i Södertälje, det är alltså där magin sprakar och potatisen blir till chips. Intressant det där, något så oerhört jävla trist på potatisknölar kan bli något så omåttligt spännande och glädjespridande som chips. Älskar att sånt kan ske. Lantchips är ju fantastiska, så allt som skapas under deras paraply förväntar jag mig är bra. Så även denna sort, jag hade skyhöga förväntningar. Trots att jag spanat på den här sorten länge hade jag faktiskt inte testat den innan. Märkligt hur man beter sig ibland.
Paketeringen ser snäll ut. Den är trevlig och utstrålar en blygsam men ändå påtaglig självsäkerhet, ödmjukt kaxig. Påsen ser lite gammeldags ut, som om påsen är ett fynd i ett skafferi som varit oöppnat på årtioden. Längst ner på påsens framsida står ”En knöl med attityd”. Lite oklart vad som avses men det låter ju häftigt. Det står en liten historia om potatisodlingen på påsens baksida. Trevligt! Påsens design sticker ut bland övriga chipssorter. I bakgrunden finns en solned(upp?)gång och i förgrunden en chipsskål fylld till bredden. Man lockas till att tucka i sig en och annan påse medan man utan ångest sitter på en klipphäll och stirrar på en vacker himmel. Påsen gör mig glad.
När jag river upp den mysig påsen känner jag en försiktig doft. Det luktar chips, vilket i mitt tycke är en väldigt fin doft. Fräsch doft. Lite gräddfil, men antar att det är creme fraichen. Mitt i chipsdoften tar också en doft av vitlök en liten plats (kanske inbillar jag mig att jag känner vitlöken för att framstå som en person med bra luktsinne). Doften är inte direkt överväldigande, men det är en klassisk chipsdoft som jag varken blir besviken på eller upprymd av.
Precis som paketeringen står ut bland mängden gör också chipsflarnens utseende det. Jag ser små och nätta chipsskärvor. Fina och relativt mörka. De ser välfriterade och goda ut. Flarnen är avlånga, precis som mandelpotatisen är. Ju mer jag kikar desto vackrare tycker jag att de är. Det är något med dessa som är väldigt fint. Många flarn har vikt sig dubbelt, vilket förstås är mysigt. Samtidigt som de är fina ser chipsen oerhört ömtåliga ut, som om flarnen skulle gå sönder om man sa åt dom på skarpen. Bra skalkant trots tunna chips.
Det är utan någon större förvåning som konsistensen avslöjar sig som svagare än sina syskon hos Lantchips. Det är inte direkt någon superkrisp. Precis som chipsen såg ömtåliga ut så går de sönder lite väl lätt i en fajt med mina tänder. Särskilt eftersom jag inte kan undvika att jämföra de här flarnen med Lantchips kantarellchips t.ex. blir konsistensen ingen wow-upplevelse. De är inte i paritet med nämnda kantarellchips helt enkelt. Men det ska sägas och tydligt framhållas att konsistensen är klart godkänd. Eftersom att flarnen är relativt tunna blir tuggmotståndet lite mindre.
Smaken kan sammanfattas med ett ord: gott! Chipsen bjuder på en ganska timid smakupplevelse, men den smak som finns att uppleva är fin. Ibland vill man ju ha ett chips som inte liksom annekterar hela munhålan, då är såna här finstämda och försiktiga flarn perfekta. Ett och annat chipsflarn tar med sig en lite bränd ton. Sältan är relativt svag, vilket går bra ihop med den milda smaken. Smaken blir trevligare och trevligare allt eftersom att fler chips försvinner ner i svalget. Somliga väldigt intensiva chips tröttnar man lätt på, med dessa är det tvärt om. Smakupplevelsen är långt ifrån våldsam eller världsomvälvande, men det är gott på ett ödmjukt sätt. Jag måste ändå säga att jag tycker chipssorten tenderar att bli lite tråkig. Jag gillar ju smakintensitet och det får jag inte uppleva här.
Det här känns så jävla genuint. Det gillar jag. På påsen skrivs att chipsen är korthugget, norrländskt charmiga. Det stämmer tycker jag. Det är liksom ingenting extraordinärt, men smakkombinationen vitlök och creme fraîche är ju svår att göra något särskilt spännande av. Men dessa chips andas kvalitet. Bra. Jag rekommenderar dessa till en person som vill bjuda på chips vid en social tillställning där chipsen inte ska stjäla fokus, men som ändå är en sort som man kan bjuda på med stolthet. Sammantaget kan sägas att dessa chips inte är något speciellt, men ändå speciella. Tydlig sammanfattning va?
