Chips.blogg.se

Hallå!

 

Äntligen är det dags igen för att sätta sig ner, riva upp en påse chips och högljutt gorma om vad jag tycker. Sommaren påstås vara över, så man får väl trösta sig lite med extra chipssessioner. Hur hanterar man annars ångest? Idag har jag en påse lyckopiller i form av grön sparrischips från Larssons att gräva i. Höga förhoppningar. Har inte tidigare gett på mig Larssons i den här bloggen. Chipsen tillverkas på Larsvikens Chipseri. Chipseri alltså. Otroligt vad det finns fina ord. På chipseriet förädlas egenodlad potatis till slutprodukten, dvs. chipsen. Det påstås att chipseriet har ett urval av 550 (!) olika potatissorten som man väljer bland för att få till bästa möjliga chips. Det låter ju vanvettigt, men härligt. Allt som går ner i cementblandaren för att få fram chipsen kommer från Skåne, det är ju positivt att man inte importerar ingredienser från onödigt långt avstånd.

 

Det går inte att bortse från färgen på påsen när man ska bedöma paketeringen. Den är ljust, nästan stickande, grön. Tankarna går till såna där reflexvästar man fick ha på dagis när hela dagisgruppen var på utflykt för att fröknarna inte skulle tappa bort barnen (så här ungefär). I övrigt är påsen ganska ren från käbbel. Det finns en liten historia om chipseriet på påsens baksida, trevligt! Skaplig påse även om färgen är otäck.

 

Doften är främst av klassisk frityr. Men det finns en oväntad fräschör. Oväntad kombo ändå. Det luktar chips, dvs. gott. Men doften är lite för svag för min smak. Det skulle vara oärligt att påstå att jag kan känna sparris i doften. I stort är doften ändå trevlig.

 

Chipsen är riktigt fina! Det syns att de är redigt friterade, som det ska vara. Skalkanten är tydlig och vacker. Färgen är djupt gulbeige och flarnen pryds av prickar av krydda. Varje flarn har som små bubblor. Somliga chipsflarn vinglar mot att vara genomskinliga, men håller sig ändå på rätt sida avspärrningarna. Jag hade uppskattat lite mer böjda och oregelbundet formade flarn, dessa är nämligen relativt platta. Slutsatsen är att utseendet är riktigt bra!

 

Vi springer vidare mot en bedömning av konsistensen. Även här håller Larsson väldigt hög klass. Det finns en oerhört trevlig krisp i flarnen. Tuggmoståndet skiljer sig lite grann från chips till chips, men överlag är också det fint. Jag skulle dock välja något tjockare flarn för ytterligare tuggmotstånd. När jag biter i chipsen sönderdelar sig flarnen på ett nästan dramatiskt sätt (i likhet med detta). Det framgår av chipseriets hemsida att de friterar chipsen på lite lägre värme, men under längre tid. Kanske är det framgångsreceptet. Mycket bra! 

 

Jag blir så glad när chips håller vad som lovas. De här chipsen smakar faktiskt grön sparris. Det är dessutom fruktansvärt gott. Smaken är ren, inte alls konstgjord eller frän. Sältan är bra och balanserar sparrissmaken på rätt sätt. Eftersmaken bjuder på svag hetta, som om svartpeppar har våldgästat kryddningen. Det passar bra. När jag studerar ingredienserna närmare inser jag att det är cayennepeppar. Ett och annat flarn har en jordig smak. Kanske för en än mer genuin smak från otvättad sparris. Sparris som normalt sett har en relativt timid smak återfinns i dessa guldklimpar tydligt som förstasmak, med uppbackning från sältan och pepparn istället för tvärt om. Precis som det ska vara.

 

Det här är väldigt bra chips. Chipseriet leverar på hög nivå. Det märks att man tar hantverket på allvar. Jag rekommenderar verkligen dessa. Här har vi ett bra exempel på chips som absolut inte behöver dipp, utan klarar sig väldigt fint på egen hand. Ska man ändå tvunget ha en dipp skulle det vara en dödssynd att ta en smakintensiv dipp som tar över. En ren créme fraische eller liknande är så långt jag skulle kunna sträcka mig. 

 

Som siffrorna nedan avslöjar är detta en av mina favoriter. Prova!