Chips.blogg.se

Hallå!

 

Efter ett uppehåll är nu äntligen dags att skriva om chips igen. Jag har använt tiden som jag inte ägnat åt skrivandet åt att äta mer chips är vanligt, vilket ändå känns som välinvesterad tid. Idag ska jag skriva om Larssons chips med smak av lakrits. Larssons är riktigt bra och deras sparrischips (se recension nedan) är bland det bättre jag testat. Dagens testobjekt blir en personlig utmaning eftersom att lakrits är bland det äckligaste jag vet. Jag ska ändå försöka genomföra detta utan att vomera.

 

Paketeringen är bra. Den svarta grunden tillsammans med en enkel och inte överspelad design ger mig ett smakfullt intryck. Pakteringen känns genomtänkt och passar bra ihop med de kvalitetschips som Larssons tillverkar. På påsen finns en bild på en lurig pojk vilket är lite märkligt. Läser man på bakgrunden får man reda på att den lille lymmeln är fadern till chipstillverkarna - genuint!

 

När jag rev upp påsen väntade jag mig en klassisk lakritsodör. Chipsen luktar bättre än väntat. Det luktar lite saltlakrits men också lite friterat. Doften är lite brödig, nästan åt vört. Tyvärr är doften lite skarp (frän) för min smak. 

 

Utseendet är intressant. Chipsen har en påtagligt mer grå nyans än det genomsnittliga chipset. Till den något gråa färgen finns ett brunt pulver jämnt spritt över varje flarn. Pulvret ser ut som finmalet kaffe. Flarnen har fin yta och väldigt vacker skalkant. Storleken är i den påsen jag kom över relativt liten. Många av flarnen är nästan genomskinliga tack vare den tunna skärningen. Fina, lite speciella flarn.

 

Innan vi kommer till smaken ska konsistensen bedömas. Den är bra! Ett tydligt tuggmotstånd ger mig en behaglig upplevelse. Vissa av flarnen är dock lite lite sega - trist! Men de allra flesta skärvorna är i toppklass. Jämfört med t.ex. Lantchips är flarnen lite sprödare pga att de helt enkelt är lite tunnare. 

 

Mitt problem i det här testet är förstås smaken. Jag har väldigt svårt att ge ett seriöst utlåtande av smaken när jag redan på förhand bestämt mig för att det inte kommer att vara gott. Att äta lakrits är för mig är lika orimligt som att semestra i Finspång. Jag har dock lärt mig att det finns människor som på allvar kan tycka om att ha lakrits i sin mun. Min personliga upplevelse av smaken är utmanande. Den första känslan är svårt obehag. Jag tvingas påminna mig om att det förmodligen inte är särskilt farligt att äta detta. Lakritssmaken försvinner dock relativt fort, och där bakom dyker en klassisk chipssmak fram. Av ingrediensförteckningar får jag reda på att chipsen kryddats inte bara med lakritspulver, men också med rålakrits av lakritsrot (men det säger mig egentligen ingenting alls). I smaken döljer sig också en sötma som jag tycker fungerar bra i sammanhanget, trots att jag inte gillar resultatet. Smaken är stort väldigt svår för mig att bedöma, men personligen är det långt ifrån en favorit. Jag har svårt att äta dessa.