Svenska LantChips - Kantarell

Hallå!
 
Trots att jag pysslat med den här bloggen en tid nu har jag fortfarande inte skrivit om Lantchips. Lantchips har en ganska stor plats i mitt liv. Jag skulle vilja påstå att det var Lantchips som gjorde att jag insåg att chips inte bara är som Estrellas och OLW:s standardchips. Historien om Lantchips är inspirerande. Grundarna satte igång för 25 år sedan utan någon egentlig back-up från externa kapitalstarka finansiärer. Istället satsade grundarna allt genom att pantsätta hus, bil och ta banklån. Nu, 25 år senare vet vi ju att det gick bra, vilket vi (jag) är oerhört tacksamma för, men det var ett ordentligt risktagande. Bra! Historien i sin helhet finns att läsa på Lantchips hemsida för den intresserade. På nämnd hemsida finns också vid varje chipssort tydligt angivet om sorten är vegansk/vegetarisk samt om den innehåller någon allergen.
 
När jag var en liten (mindre) pojkspoling fanns en chipssort med kantarellsmak. Jag som alltid varit svag för just kantareller gillade ju givetvis den chipssorten alldeles särskilt mycket. Utan att jag förstod varför försvann sorten spårlöst för ett stort antal år sedan. Nu i efterhand har jag förstått att sorten helt enkelt inte var populär nog för att den skulle vara lönsam att tillverka. Men ni kan ju ana min iver när jag vid en standardgoogling på kantarellchips (som jag gör med jämna mellanrum) upptäckte att Lantchips har återlanserat den här sorten som skänkte mig så mycket glädje i min ungdoms oskyldiga dagar. Sorten finns i sortimentet under en begränsad tid för att fira Lantchips 25-årsjubileum. Genast lade jag en rejäl beställning. Men jag kände en gnagande oro över att jag kanske romantiserat minnet av chipsen, var det verkligen så fantastiskt som jag mindes det? 
 
Nog med käbbel, nu till recensionen.
 
Först ska, i enlighet med traditionen, paketeringen behandlas. Jag tycker att påsen är riktigt trevlig. Den har en rustik känsla med en tydlighet. Det är inte en tjafsig påse, utan den är clean. Lantchips har samma design på alla sina påsar (i den här linjen), med skillnaden att färgen på bandet som går horisontellt mitt över påsen är olika beroende på smaken. Just den här sorten är orange, som man får anta ha en koppling till kantarellen (även om en kantarell väl  är mer gul?). Ståtlig, men ändå lite grov design går hem hos mig. Ett litet minus är att i ivern kan påsen vara lite klurig att få upp.
 
Doften är ganska timid, men ändå rak. Jag uppfattar en svampdoft, även om jag får kämpa lite för att känna av den. Jag gillar doften skarpt. Det luktar gott helt enkelt. Jag tycker att (med risk för att luras lite av den påstådda smaken) det påminner om när jag plockat svamp en hel förmiddag och sedan luktar på fingrarna. Eftersom att svampdoften är så pass svag anar jag också en doft av potatis som tränger genom. Jag vill gärna ha en starkare doft.
 
Chipsen ser ut som chips ska. Jag tycker att utseendet på den här sorten är föredömligt, även om vissa flarn kan vara aningen bleka. Det ska nämnas att den bild som jag infogar längst ner i inlägget inte speglar verkligheten exakt på grund av den tidiga morgonens starka ljus (ja, man kan och får äta chips även på morgonen). Chipsskärvorna har ett rustikt utseende precis som påsen. De ser lite ut som hemmagjorda chips, vilket givetvis är starkt positivt. Jag kan inte se någon tydlig skalkant vilket gör mig lite besviken. Varje flarn är unikt. Det är konst.
 
Konsistensen på ett chips är väldigt viktigt för mig. Det är anledningen till att jag uppskattar Lantchips så mycket. De fokuserar uppenbart på att få till en fin krisp, vilket de lyckas med. Flarnen är åt det tjocka hållet men är ändå spröda. Tuggmotståndet är bra. Krispen är så fin så att när man biter i ett av kantarellchipsen så låter det väldigt härligt (typ såhär: krisp!). Fullträff!
 
Upplevelsen av chipsen står ändå och faller med smaken. Den här sorten har en FANTASTISK smak. Det smakar verkligen svamp och det smakar mycket och väldigt mustigt. Chipsen innehåller torkad svamp, men bara 0,3% kantarell. Trots den låga siffran smakar det faktiskt kantarell. Sältan lyfter smaken av svamp på ett ytterst behagligt sätt. Svampsmaken kompletteras med en lite jordig smak. Den rustika känslan som går igen i både paketeringen och utseendet finns även i smaken. Smakintensiven är on point (engelska för "på poäng" tror jag), vilket leder till att det är enkelt att identifiera den huvudsakliga smaken som är precis det som utlovas, dvs. kantarell. Det känns som att stoppa in en idyllisk skogspromenad på den färgsprakande hösten i munnen. Ojojoj. Gott. Vidare ska lantchips ha cred för att man lyckas få till en jämn smak på flarnen i påsen. Samtliga (drygt tio) påsar som jag ätit har alla hållit en jämn nivå av smak.
 
Det här är en utmärkt chipssort. Väldigt trist att kantarellchipsen bara kommer att finnas i Lantchips sortiment under en begränsad tid. Min rekommendation är att, som jag gjort, köpa på sig ett litet lager så man klarar sig i vart fall ett tag. Jag längar redan till Lantchips 50-årsjubileum.
 
Slutligen, som svar på min fråga i ingressen: ja, kantarellchipsen var precis så fantastiska som jag mindes dem. 
 
Tillbehörstips: Rött, mustigt vin (exempelvis från Valpolicella), en liten bit krämig brieost, läskeblask (Coca-cola funkar), American pale ale (förslagvis Oppigårds Amarillo).
 
Paketering (0-10): 9
Doft (0-10): 6
Utseende (0-10): 9
Konsistens (0-10): 10
Smak (0-20): 18
 
Sammanlagd poäng (glädje) (0-60): 52 (87%)
 
VI HAR EN NY LEDARE PÅ TOPPLISTAN!
 
 
 
Chips | | En kommentar |

Påfyllning!

Chipsskåpet påfyllt. Nu klarar jag mig i alla fall en vecka framåt. Skönt!

Chips | | Kommentera |

Gårdschips - Sparris

Hallå!
 
Återigen ska jag ge mig på att recensera Gårdschips. Jag fick ju, som ni kanske såg i tidigare inlägg, hem en låda från Gårdschips innehållande fyra olika chipssorter (tack så mycket!). Bland dessa fyra fanns en sort med smak av sparris. Jag har suktat efter de här ett tag nu men inte fått tag i en påse, så det var med eufori jag mottog särskilt den påsen. Aldrig tidigare har jag provat chips med smak av sparris, så med nervösa fingrar har jag pillat på påsen i några dagar innan jag äntligen vågade mig på att prova flarnen.
 
Jag har ju redogjort för Gårdschips som tillverkare tidigare. Deras chips är i grunden, i vart fall vad jag förstår, gjorda på samma sätt oavsett kryddning. Därför är det en hel del som återkommer, men det som skiljer sig mellan sorterna är detaljerna. Jag tycker om chipsdetaljer. Den allra mest väsentliga skillnaden mellan Gårdschips olika sorter är givetvis smaken och doften.
 
Just den här sortens paketering går i en halvtrevlig grön anda. Grunddesignen är densamma som Gårdschips alltid har. Att färgtemat är just grönt känns rimligt med tanke på att smaken är sparris. Det finns visserligen även vit sparris, men det väljer jag att ignorera. Paketeringens gröna toner är klart mer behaglig än syskonet till sorten, dvs. ingefäran. Paketeringen är helt OK.
 
När jag äntligen varsamt öppnade påsen och luktade på innehållet blev jag genast på bra humör, trots att jag precis innan bevittnat en dunktävling från NBA (basket alltså) som var en gigantisk besvikelse. Tur att jag har chips i mitt liv som kan muntra upp mig. Doften är vän, med toner av friterat och lite sött. Doften hade helt klart kunna varit starkare, jag fick anstränga mig för att kunna känna av den. Jag kan inte påstå att jag känner en doft av just sparris, men någon typ av allmän, svårplacerad, grönsaksdoft. Det är en ljuv doft, om än lite svag. Doften utlovar en trevlig smakupplevelse.
 
Det är absolut inget fel på utseendet på sparrischipsen. Det är heller ingenting som får mig att börja skaka av iver (mer än jag redan gör över det simpla faktum att jag snart ska få äta chips). Flarnen har ett vänligt utseende och ser ut som chips bör, men det är inte något spektakulärt. De är mycket lika Gårdschips chips med tryffelsmak (till ingen människas förvåning). Precis som sina syskon inom Gårdschips-familjen har även sparrischipsen en fin skalkant.
 
Precis som utseendet påminner konsistensen mycket om Gårdschips övriga sorter, vilket förstås är bra. Gårdschips gör chips med bra krisp och lagom tjocklek. Chipsskärvorna beter sig på ett behagligt sätt i munnen, även om jag önskar en aning mer tuggmotstånd.
 
Jag har skrivit tidigare att Gårdschips sorter brukar ha en intensiv smak. Som tur är avviker inte sparrischipsen från den traditionen. Smakintensiviteten överraskade mig positivt. Eftersom att sparris har en ganska mild och lite försiktig smak var jag osäker på hur väl sparrissmaken skulle göra sig på chips och om det ens gick att få till en tydlig sparrissmak. Särskilt efter att jag känt den relativt svaga doften förmodade jag att dessa chips skulle ha en låg smakintensitet. Den osäkerheten visade sig vara dramatiskt onödig. Smaken är tydlig och väldigt trevlig. Det smakar verkligen sparris tillsammans med en angenäm syrlighet och fräschör. Chipsen har en hög sälta som spelar fint tillsammans med sparrissmaken. Sältan och sparrissmaken är lite som bröderna Sedin i hockeyrinken, båda är OK för sig själv men tillsammans gör de sig bäst. Återigen håller Gårdschips vad som utlovas, chipsen smakar alltså precis som påsen påstår. Ärlighet är ju trevligt.
 
Det anges på påsen att den här chipssorten är bara kommer att finnas i Gårdschips sortiment under en begränsad tid. Synd, tycker jag. Eftersom att de är så pass goda och unika bör de ta plats i det ordinarie sortimentet.
 
Tillbehörstips: Vitt fruktigt vin (t.ex. sauvignon blanc, tips från min fantastiska vän tillika sommelier Isabella: https://www.systembolaget.se/dryck/vita-viner/schneeberger-256401), champagne, IPA (kanske White IPA av Coppersmith's Brewery från den fantastiska staden Västerås).
 
Paketering (0-10): 6
Doft (0-10): 7
Utseende (0-10): 6
Konsistens (0-10): 7
Smak (0-20): 17
 
Sammanlagd poäng (glädje) (0-60): 43 (72%)
 
Chips | | En kommentar |
Upp